Japansk sommarmat

I år har vi fått den regelrätta japanska sommaren väldigt tidigt; redan i början av juli visade termometern över 30 grader nästan dagligen, dvs medeltemperaturer som vi normalt inte behöver uppleva förrän i augusti.

När både temperaturen och luftfuktigheten är konstant hög så blir man givetvis lättare uttröttad. I Japan har man faktiskt ett specifikt uttryck för detta: natsubate - helt enkelt “sommartrötthet”.  Och som något som nästan kan liknas vid ett sjukdomstillstånd, så har japanerna givetvis en arsenal av botemedel i form av mat och dryck som kan vara vederkvickande när värmen trycker på utan pardon.

Det första och viktigaste är givetvis ett stort vätskeintag, så man dricker stora mängder vatten, men också kopiösa mängder kylt te i olika varianter och en hel del iskaffe. På kvällarna blir det välkyld öl eller någon annan lite lättare, kall alkoholdryck. Många japaner tycker att starksprit, vin och sake passar mindre bra när det är för varmt, och vi är böjda att hålla med.

Även maten serveras ofta kall, eller till och med kyld, under sommaren. Det är mycket vanligt med kalla nudlar, antingen soba eller udon eller ramen. I det sistnämnda fallet kallas det dock då inte ramen, utan hiyashi-chuka、dvs “kyld kinesiskt”. På många koreanska krogar serverar man den koreanska varianten med kalla nudlar, oftast gjorda på bovete, naengmyeon på koreanska.

Grillad ål på risbädd är gott oavsett årstid, men den känns extra rätt på sommaren.

Foto: naotakem from Yurakucho, Tokyo, Creative Commons 2.0

När maten serveras varm, så föredrar man ofta rätter med mycket smak och gärna lite extra kryddigt. Här har vi då i princip allt grillat, framför allt kött och varför då inte yakiniku, det typiskt koreanska grillköttet, men också curryrätter och den kanske mest typiska “sommarrätten”: unagi i kabayaki-stil, dvs ål som grillas och serveras med en något sötare sojabaserad sås och sansho - japansk peppar (Japanese prickly ash).

I matstånden på de mångtaliga sommarfestivalerna runt om i landet serveras som standard stekta nudlar, okonomiyaki (japanska fyllda pannkakor), takoyaki (runda plättbollar med bläckfisk) och yakitori - grillade kycklingspett.

Kakigori - mald is med olika saftsmaker, här med sött grönt te.

Foto: Chris 73, Creative Commons 3.0

Frukt och grönt serveras oftast relativt väl kylt. En välkyld tomat, uppskuren och serverad med lite salt, är en uppfriskande liten rätt i sig. Vanliga frukter på sommaren är t ex både melon och vattenmelon, då ju båda är saftiga och lätta i smaken.

Det vi i västvärlden kallar normal glass konsumeras i stora lass även här, men en mera typisk japansk variant är den malda isen kakigori som man smaksätter med en koncentrerad saft.

Tsukijis varumärke är för starkt för att slängas bort - området ska byggas om till mat-temapark

Det har varit mycket problem, snack och stridigheter kring flytten av Tokyos - och världens - största fiskmarknad från Tsukiji till Toyosu. En hel radda byråkratiska felsteg har tagits och man har fortfarande inte helt och hållet klarat upp problemet med gifter i jord och vatten under och kring anläggningen. Att placera en fiskmarknad på en tomt som tidigare inhyste ett stort gasverk kanske inte var det bästa alternativet, kan man tycka.. Flytten till Toyosu skulle ha skett förra hösten, men slutligt flyttdatum är fortfarande inte bestämt; mera provtagningar och avgiftningsåtgärder kommer att utföras.

Vad hade man tänkt göra med Tsukiji efter flytten? Jo, man hade helt enkelt planerat att sälja marken till någon kommersiell aktör, ett köpcentrum, exempelvis. Nu meddelar dock Yuriko Koike, Tokyos första kvinnliga guvernör, att Tsukiji är ett område med högt historiskt värde och ett mycket starkt varumärke för Tokyo; det vore synd och skam om det hela skulle förvandlas till en simpelt kommersiellt område utan koppling till dess historik. Hennes förslag är att man istället ska behålla marken i stadens ägo och bygga en temapark baserad på mat, och kanske specifikt mat från havet, vilket skulle säkerställa en fortsatt stor besöksfrekvens, inte minst hos de utländska besökarna.

Ombyggnaden av Tsukiji förväntas ta fem år från datumet för flytten.

Burgare med kött, kött och kött!

Som vi tidigare skrivit om, så är det mycket vanligt att man i den japanska fastfood-världen kör begränsade kampanjer - antingen i tid eller tillgänglig volym - med lite mer radikala produkter. Det senaste i denna aldrig sinande ström är en så kallad Niku Niku Niku Burger. Niku är japanska för kött, och denna skapelse är faktiskt till nästan 100% bestående av kött.

I bilden här ovan ser ni burgaren till vänster och ett diagram över ingående komponenter till höger. Om vi börjar uppifrån, så har vi en hamburgerpuck, ett salladsblad, stekt nötkött, isbergssallad, kyckling i teriyakisås, ytterligare ett salladsblad och till sist så ytterligare en hamburgerpuck. Inget bröd, ingen dressing och bara lite grönt för att ge lite färg åt kompositionen. Säga vad man vill, men maken till LCHF-recept har jag nog inte sett.

Denna burgare finns tillgänglig på Mos Burger fram till den 27:e juni, dvs nu på tisdag. Från 10:30 på förmiddagen fram till dess att dagens lager har sålt slut. Kalaset betingar 850 yen - knappt 70 kr - exklusive tillbehör eller dryck.

Chokladfrossa på Westin Tokyo

Om du befinner dig i Tokyo under nästa vecka och råkar vara obotligt beroende av choklad, så kan vi tipsa om att lyxiga hotellet Westin Tokyo i Ebisu har en “Worldwide Chocolate Buffet” fram till och med fredagen den 30:e juni. Den består av fler än 30 olika typer av chokladdesserter gjorda med kakao från olika länder världen runt.

Denna buffé serveras endast veckodagar mellan 15 och 17 och hela kalaset kostar 3,700 yen för vuxna och 1,850 yen för barn mellan fyra och tolv år. 

Matporr på japansk TV varje kväll

För den matintresserade med gott om tid (och med nödvändiga kunskaper i det japanska språket), så är Japan ett av världens bästa TV-länder. Även om japansk TV i det stora hela är ett hopkok av olika formelbaserade koncept som nästan aldrig förändras, så kan vi förlåta producenterna av de olika matprogram som visas nästan varje kväll på någon av standardkanalerna (vi har ett knappt tiotal traditionella markbaserade TV-stationer i Tokyo-området, dvs exlusive kabel- och satellitkanaler), då de nästan alltid är underhållande och lärorika.

Man kan dela upp matprogrammen i olika kategorier. Vi har dels väldigt konkreta “receptprogram”, där en matlagningskunnig person (kan vara både proffs och amatörer) visar upp hur man tillverkar olika rätter. Dessa program riktar sig ofta till den fortfarande månghövdade skaran hemmafruar som gärna vill förkovra sig i nya rätter men också gärna vill bli mer effektiva i köket. Program av typen “hur du lagar en god maträtt på tre minuter” är mycket vanliga.

På den sena aftonen eller kvällen är det ofta andra typer av program, där besök ute på stan eller ute i landet på olika typer av krogar är vanliga inslag, mera ofta än sällan med en eller flera kändisar som sitter och stönar “oj, vad gott!” mest hela tiden. Dessa program är en bra källa till nya krogar för vår stadigt växande databas över prisvärda och välsmakande krogar. Man får dock vara lite på sin vakt, då det händer att de krogar som introduceras inte alls uppfyller ens förväntningar. Som exempel så var det en sushikrog av typ “kaiten zushi”, dvs modellen med ett band med sushitallrikar som roterar runt disken mellan kockarna och kunderna, som enligt TV-programmet skulle vara den fjärde mest prisvärda sushikrogen i landet. Det visade sig förvisso vara billigt, men absolut inte prisvärt. Man var tvungen att äta minst sexton bitar på max 30 minuter. Tummen ner direkt. Faktum är att många recensenter och journalister man träffat har berättat att deras verkliga favoriter aldrig kommer med i program eller tidningsrecensioner.

En tredje huvudfåra, som blivit speciellt populär de senaste åren, är matprogram i form av TV-såpor. Dessa kan vara baserade på existerande krogar, då ofta mycket historiska ställen, eller historiskt viktiga personer, som t ex Masataka Taketsuru, den japanska whiskytillverkningens fader. Eller så kan de vara helt påhittade, på senare tid ofta baserade på romaner eller tecknade serier. Kodoku no gurume - den ensamme läckergommen - är ett sådant berömt exempel.

En favoritsysselsättning är att gå på lokala yakitori-haket, ta en pinne och ett glas och sedan stå en timme och titta på japansk matporr tillsammans med de andra kunderna, alla utan undantag lika glada matfantaster.

Mycket av detta finns på YouTube. Om du söker på "food TV Japan", exempelvis, så kommer det upp en drös med klipp, men då handlar det ofta om utländska videobloggare som filmar i Japan. Om du däremot söker på 日本料理テレビ, dvs "japansk mat TV", så kommer ca 20,000 klipp med helt japanskt innehåll upp. Om man är matlagningsintresserad och dessutom vill lära sig lite japanska, så är detta ett bra sätt att förkovra sig på.

Här kan du se..

Varumärkeskombinationer - ett vanligt PR-knep i Japan

I dagens extremt dynamiska och konkurrensutsatta japanska marknad för mat och dryck, är det allt vanligare att olika företag samarbetar kring produkter. Detta för att både åka snålskjuts på varandras renommé och för att generera uppmärksamhet genom intressanta och ögonbrynshöjande produkter. Det handlar oftast om produkter som endast säljs under en begränsad tid; detta i sig ett försäljningsknep, då de trendmedvetna och nyfikna japanerna då känner sig pressade att testa det hela innan produkten försvinner från marknaden.

Nu senast är det japanska McDonalds som lanserat en ny produkt i sin McFlurry-serie: Morinaga Milk Caramel; vaniljglass med kolasås och små bitar av kola strösslat över.

Morinaga Milk Caramel var Japans första portionsförpackade kola när den introducerades 1913.

Foto: Morinaga

Morinaga Milk Caramel kom till redan 1913 och den är i princip oförändrad sedan dess. Till och med förpackningen är fortfarande nästan identisk med originalet, något som är mycket ovanligt i Japan. En av landets absolut mest kända godisklassiker, med andra ord. Andra klassiker från företaget är t ex Chocoball, Hi-Chew, Ottotto och DARS Chocolate.

Morinaga är ett av Japans största företag inom konfektyr och bageri, startat redan 1899 av Taichiro Morinaga som hade åkt över till USA och tagit del av västerländsk godistradition.

Svenska McDonalds har ju gjort samma sak med sin McFlurry Daim, och detta sätt att kombinera två starka varumärken blir säkert en växande trend även i Europa, då det bevisligen skapar uppmärksamhet.