Finurliga japanska produkter för köket och matbordet

Att japanerna är bland världens mest hängivna matfantaster är idag ett välkänt faktum, och ett resultat av detta är att uppfinningsrikedomen vad gäller både maten i sig och verktygen man använder i matlagningen är stor.

Här har vi några produkter som är riktigt innovativa. Alla kommer från en firma vid namn Thanko som utvecklar och säljer vad som i Japan ofta kallas アイデア商品, “idéprodukter”, dvs produkter med finurlig design som löser praktiska problem.

Foto: Thanko

Foto: Thanko

Kombinerad gryta och skål som dessutom kan krympa till mindre än halva storleken för förvaring och transport

Här har en produkt som kommit till för att göra arbetet med matlagning lite lättare i ensamhushållet. Det är en elektrisk gryta där man kan koka eller ångkoka i princip vad som helst. När maten är klar, så kan man som synes äta direkt ur grytan, och när man diskat ur den så kan den krympas ned till under halva storleken. Som ni säkert förstår så är det möjligt tack vare att den övre delen är gjord i ett silikonmaterial. Kommer säkert att bli en favorit inte minst bland alla ensamstående snabbnudelfantaster.

Foto: Thanko

Här dubbeldäckarevarianten av riskokaren/bentolådan.

Foto: Thanko

Kombinerad riskokare och bentolåda

För den som gillar att äta varmt ris men samtidigt inte vill gå på krogen varje lunch, så har vi här en liten låda som tjänstgör både som riskokare och bentolåda. Man kopplar in sladden på jobbet och 15-20 minuter senare har man nykokt ris. Man kan givetvis också lägga på diverse andra ingredienser som får koka tillsammans med riset. Det finns också en "dubbeldäckare" där man i övervåningen kan ångkoka valfria saker.

Foto: Thanko

Bordsgryta med inbyggd hiss

Grytor är våldsamt populär mat under den kyligare delen av året i Japan, men ett litet men dock problem kan vara att man kan ha svårt att hitta den ingrediens man vill äta i den ofta inte helt genomskinliga soppan. Det löser man här genom att de fasta ingredienserna ligger i ett separat perforerat inlägg som kan höjas upp ur soppan med en hissmekanism. När man plockat den man vill äta så är det bara att sänka ned det hela i den sjudande soppan igen.

Foto: Thanko

Varm/kall kapsel - håller din dryck varm eller kall strax intill dig.

Här har vi en liten mackapär som kan reglera temperaturen på drycker över tiden istället för att du ska behöva springa mellan skrivbordet eller soffan och köket för att kyla ned i kylen eller värma upp i mikrovågsugnen.

Man anger den temperatur man önskar hålla - mellan 5 och 55 grader - och sedan sköter kapseln det hela tills man stänger av den.

Som synes så är det inget fel på påhittigheten när det kommer till matlagning i Japan. Vi får tillfälle att återkomma med flera andra nya produkter i den takt de lanseras.

BIG IN JAPAN #2: STARBUCKS

1996 var det år då Starbucks öppnade sitt första kafé utanför USA, i stadsdelen Ginza i Tokyo. Det är alltså precis 25 år sedan, ett faktum man firar med att lansera 47 olika sorters frappucino, en för varje japansk prefektur.

Självklart har man macha på menyn.

Detta är ett typexempel på hur utländska företag som blivit framgångsrika i Japan utvecklat en förmåga att förstå och ta till sig många unika karaktärsdrag som gäller för den japanska marknaden, t ex att marknadskrav kan variera rejält mellan olika regioner och att företag som respekterar detta genom att skräddarsy produkter för lokala smaklökar erhåller stor respekt. Man har förstått att man böra vara både "utländskt exotisk" och "inhemskt igenkännlig". Japan är ett land som lyckas kombinera det uråldriga med det ultramoderna och det österländska med det västerländska. Man kastar inte gamla traditioner i första taget samtidigt som man kan ta sig an det nästan futuristiska så längde det inte krockar med det förra, och trots att nästan alla klär sig västerländskt så ligger det gamla Japan bara strax under ytan. Det är de företag som förstår förhållandet mellan dessa motsägelsfulla karaktärsdrag som lyckas i Japan. Tack vare detta har Starbucks på dessa 25 år vuxit till att bli Japans största kafékedja.

Starbucks vid berömda Scramble Crossing i Shibuya ser ni till höger.

Foto: Shunya Koide via Unsplash

Starbucks har idag drygt 1600 kaféer i hela Japan, varav flera är väldigt otypiska i sin arkitektur, där man lånat drag både från det gamla och det nya Japan. Kina har visserligen fler Starbucks, nu ca 4400, men då befolkningen är mer än tio gånger större, så innebär det att tätheten per capita ligger betydligt högre i Japan. I storstäderna behöver man idag inte gå speciellt långt för att hitta en Starbucks. Den mest välbesökta ligger precis vid berömda Scramble Crossing i Shibuya. Det sägs att det är den Starbucks som innehar världsrekordet för omsättning i kedjan.

Här en video som man har gjort med anledning av jubiléet. Märk att den handlar mera om hur trevliga och sympatiska alla är som jobbar på kaféerna snarare än produkterna.

"Umami" är ett missförstått fenomen

Nu ska jag svära i kyrkan - rejält. Det handlar nämligen om "umami", något som väldigt många kockar och "foodies" i Sverige snackar om hela tiden i dessa dagar.

Låt mig till att börja med säga att jag bott och ätit i Japan i snart 40 år. Jag har nära nog 100 japanska kockar som vänner och bekanta, varav en råkar vara min fru, och ingen av dem använder fabrikstillverkat natriumglutamat i sin matlagning. Varför? Jo, för att soja, miso, sake, dashi och mycket annat i den japanska matlagningen ger alla smaksensationer man kan önska sig.

Umami（旨味）är ett japanskt uttryck som helt enkelt betyder "välsmakande". Det är inte någon femte grundsmak hur väldigt gärna Ajinomoto och andra tillverkare av konstgjort natriumglutamat vill ha det så. Det är en kemikalie som dels finns naturligt i våra kroppar och i mammas bröstmjölk och dels finns i diverse matvaror som ofta är rökta eller jästa, och den förhöjer helt enkelt smakerna i den mat man äter. Vi har receptorer för denna kemikalie på våra tungor, men det gör det inte till en “smak”.

Kikunae Ikeda, mannen som upptäckte vad det var som gjorde hustruns misosoppa så god.

Om man frågar en japansk kock "hur smakar umami?" så får man ett frågande ansikte till svar. När man försöker treva lite längre in, så blir svaret "det är råvarans bästa smak". Det är alltså ingen definierad smak, utan den smak man får ur råvaran om man är en duktig kock, helt enkelt.

När man frågar "vilka råvaror har umami-smak?" i västvärlden så får man ofta svaret "alger, torkad svamp, tomater, lagrad ost". OK, vem fanken som helst borde då inse att det inte handlar om råvarans smak, utan om något i råvaran som hjälper till att höja smakerna på hela anrättningen, det vill säga natriumglutamat. Det är ungefär lika dumt som att säga att fett är en grundsmak, för alla vet ju att smör och grädde gör i princip all mat godare!

Vad som är lite larvigt - i dessa tider när "umami" är jätteinne - är att dessa jästa eller rökta ingredienser som förhöjer smakerna i vår mat har funnits i evinnerliga tider. Garum eller liquamen, en jäst fiskås som kan beskrivas som en europeisk version av Thailands nam pla, fanns redan för över 2000 år sedan och det var en mycket eftertraktad produkt runt hela Medelhavet. Worcestershire-sås, visserligen betydligt yngre, är en annan produkt som gör samma nytta. Soja, miso och dashi (den japanska buljong som inspirerade den konstgjorna natriumglutamaten) funkar också hur bra som helst. Jag har gärna soja även i exempelvis min "italienska" köttfärssås.

Så vad jag vill säga är helt enkelt att "umami" är för det första inte en "grundsmak", för det andra inte någon nyhet, och för det tredje och viktigaste, inte någon smakförhöjning som man behöver konstgjort natriumglutamat för att fixa.

Emoji + omochi = emochi

Okashi eller bara kashi är japanskt traditionellt godis, små och ofta extremt vackert formgivna skapelser med rismjöl, olika bönsmeter och socker som huvudsakliga ingrediensers. Då det numera finns gott om även västerländskt godis, så blir de klassiska japanska sötsakerna wagashi (和菓子), helt enkelt "japanskt godis", medan det västerländska blir yogashi (jåågashi - 洋菓子).

En av landets specialtillverkare av detta godis är mycket anrika Kokonoe Honpo Tamazawa uppe i Sendai, prefekturhuvudstaden i Miyagi. Man är nu inne på 14:e generationens VD då man startade redan 1675!

Nu har man kommit lite i ropet genom att blanda traditionell teknik och smaker med ett rejält modernt fenomen och dessutom fått till ett roligt varunamn. Man har helt enkelt gjort små tredimensionella emoji (emådji - 絵文字, helt enkelt bildskrivtecken), och som sådana kan de ju förmedla vanliga mänskliga känslor, kimochi (kimåtji - 気持ち) och till sist så har man riset som i färdig produkt bli omochi (åmåtji - お餅). Så vips har man en gullig ordvits och produktnamnet emochi (emåtji). Innehållet i risbollarna är dels smet av vita bönor, en dito av miso och så en bönsmet med smak av yuzu-frukten.

Teriyaki-sås - en ikonisk japansk uppfinning

Om man går på en yakitori-ya, den klassiska och oftast väldigt enkla krogen där man serverar korta grillspett med kyckling, en del grönsaker och ibland även fläskkött (även om det då egentligen borde heta yakiton, då tori är kyckling och ton är fläsk), så har man nästan alltid fått stämma träffa med en närmast ikonisk japansk sås som kallas teriyaki-sås. Teriyaki (照焼き) skrivs med tecknen för (i det här fallet) "skinande" och "steka/grilla", och det syftar på att såsen har ingredienser som gör den lite tjockare och lite mera just "glänsande" än en sedvanlig sojasås.

I dess enklaste form kan det faktiskt bara handla om en blandning av soja och socker. På en av våra äldsta favoriter bland yakitori-krogarna i Tokyo, ett ställe i Nakano vi besökt under ungefär 25 år vid det här laget, så är det just denna blandning som gäller. Men i de flesta fall, som här hemma till exempel, så är det en liten gnutta mer avancerat. Här har vi soja, sake, mirin och socker i receptet:

2 delar soja

2 delar sake

2 delar mirin

1 del socker

Just inkluderandet av socker, men framför allt mirin, gör att såsen tjocknar och blir glansigare.

Vill man utveckla det hela ytterligare, så blir det gott även med riven vitlök och/eller riven ingefära i såsen.

Det fina med teriyaki är att den passar till så många olika saker: Stekt eller grillad makrill och lax, stekt eller grillad kyckling eller fläsk och även till vissa grönsaker som t ex paprika och aubergine.

McDonalds, som är mycket framgångsrika i Japan, kan faktiskt tacka teriyaki för en del av den succén, då man har en standardburgare med teriyakisås på menyn som är väldigt populär. Just nu har man dessutom en kampanj med tre nya konfigurationer av burgare med teriyakismak.

Teriyaki Chicken Egg på japanska McDonalds just nu.

I princip alla hamburgerkedjor i Japan har en variant av en teriyakiburgare i sortimentet. Kanske något för t ex Max att titta på. Jag har nog aldrig träffat en hitrest svensk som inte gillat smaken.

Japanska Burger King har en tillfällig teriyakiburgare med hela fyra köttpuckar. Fram till 8:e juli.

Foto: Burger King Japan

Drycker i kubik från Coca-Cola Japan

Coca-Colas japanska dotterbolag är företagsgruppens mest innovativa och produktutvecklingsintensiva medlem sedan många år. Man har de flesta produkterna och de flesta nyutvecklade produkterna bland gruppens företag; faktum är att man lanserar ca hundratalet helt nya produkter eller nya varianter på gamla varumärken ett normalt år. En intressant detalj är att man i Japan faktiskt säljer mer av sina osockrade produkter, dvs vatten, te och kaffe, än av de klassiska sötade och kolsyrade dryckerna.

Här en nyhet som kanske framför allt känns ny pga sin förpackning, eller snarare brist på förpackning. Det handlar om vanligt grönt te, kornte (mugi-cha) och kaffe som frystorkats och formats till små kuber som man bara löser upp i kallt eller varmt vatten. Ingen styckeförpackning som normalt är legio i Japan. Produktens namn är 1, 2 Cube, då det bara krävs två saker för att göra det hela drickfärdigt: Ta en kub ur påsen och lös upp den i vatten.