Hårt tryck på JGG i det nya året

2023 har börjat med en accelererad besöksfrekvens vilket givetvis är jättekul. Skönt att det blivit lättare att komma hit. Enda nackdelen är förstås att kriget i Ukraina gör att flygresan blir både längre och ofta dyrare än normalt.

Här en lista med goda rätter vi har ätit med gäster sedan mellandagarna (håll muspekaren över fotot så kan du läsa om maten):

Kushiage - friterade godsaker i Osaka; kyckling, fläsk, nöt, grönsaker, vaktelägg och allt möjligt annat.

Udon-nudlar med friterad tofu.

Handa somen - en specialitet från Tokushima nere på Shikoku. Här med shiitake-svamp, omelett, konbu, fuskkrabba och salladslök.

Shumai - ångkokta degknyten med fläskfärsfyllning i det här fallet. Lite sojasås och karashi, Japans starka senap, ger en perfekt smakbrytning.

Kakuni - fett fläsk som man kokar in i soja, mirin, sake och lite socker.

Buta kimchi - koreanskt käk från början där man steker fläsk, kimchi, vitkål, gul lök, salladslök, böngroddar, morot eller vad man nu tycker passar tillsammans. Detta på hemmaplan.

Ny maskin för automatisk leverans av ramen

Yokai (jååkai) Express kallas en maskin som på 45 sekunder kan leverera en skål rykande ramen i någon av de fyra vanligaste smakerna salt, soja, fläskben (tonkotsu) eller miso. 45 sekunder är alltså betydligt snabbare än tillagningstiden för de snabbramenpaket man kan köpa på alla snabbköp, och då ingår även diverse toppings för en kostnad av 790 yen per portion (ca 60 kr med dagens kurs).

Den enda maskinen i Japan finns nu installerad ute på flygplatsen Hanedas Terminal 2 nere vid Tokyo-bukten, och det kanske mest intressanta med tekniken är att den inte är japansk utan framtagen av en amerikansk firma (med samma namn som produkten). Hemma i USA finns man på ett drygt tiotal platser.

Yokai syftar på den uppsjö av olika mytologiska monster/spöken/demoner som man hittar i klassiska japanska folksägner.

Sedan någon månad finns det även automater för försäljning av kompletta set ramen där allt levereras frysförpackat för tillagning hemmavid. Dessa heter mera rakt på sak helt enkelt “ramen machine”.

Här en sedan tidigare existerande automat som saluför fryst ramen.

EXTREMA KROGJAPAN #1: 1000 portioner tsukemen om dagen

Tsujita heter en känd ramenkedja som funnits sedan 2005, och den har nu vuxit till att ha 18 krogar, varav 16 i Tokyo och en var i Osaka och Fukuoka. De serverar både ramen och tsukemen (den senare handlar för den nyanlände läsaren om att man får soppan och nudlarna i varsin skål varefter man doppar nudlarna i soppan (som är kraftigare än den normala ramensoppan). I fallet Tsujita så är det tsukemen som är det stora dragplåstret; man serverar uppemot 1000 portioner av den varianten om dagen!

En av mina landsmän här i Tokyo är en stor ramenkonnässör och han ger kedjan mycket god kritik, och det är bara att hålla med honom.

Här en video som visar hur det går till. Om man klickar på CC-knappen (closed caption) så får man engelsk textning. Den är inte perfekt men i stort sett kan man förstå det hela.

Världens hetaste ramen?

Även om det japanska köket är känt för sina i många fall väldigt subtila smaker, där råvarorna ofta får tala relativt fritt för sig själva utan överdriven kryddning, så finns det gott om japaner, kanske framför allt de yngre, som gärna unnar sig "smakbomber" då och då. Och med "smakbomber" menar jag här då inte "mycket smak" utan snarare extrem hetta, som i "napalm" ungefär.

Söker man på "spicy ramen" eller "ramen from hell" på YouTube, så dyker det upp ett stort antal videoklipp med situtationer där mer eller mindre luttrade ätare prövar några av de hetaste anrättningarna från japanska ramenkrogar. I flera fall, som t ex i detta inlägg från 2017, ser vi hur även erfarna konsumenter av chilipeppar får problem med att äta upp hela skålen. De får svettningar, darrande händer och ser till sist dubbelt!

Korten på bordet, jag tillhör inte denna skara av masochister. Visserligen älskar jag både indisk, thailändsk och koreansk mat, men för mig handlar smak väldigt mycket om balans; råvarans inneboende smak som samsas med extern smaksättning och sedan också givetvis kräver en balansering mellan maten och drycken.

Men många japaner har en kamikaze-liknande inställning till dessa utmaningar, framför andra yngre män men också yngre kvinnor i allt större utsträckning. Lockelsen om att bli kändis på YouTube i samma veva är ju givetvis en magnet i sammanhanget; dessa videoklipp brukar få många visningar.

Nu har en japansk firma börjat importera "världens hetaste ramen" från Sydkorea (se bilden här ovan). På japanska heter den Enma Daio (閻魔大王), där Enma är en buddistisk figur som agerar "kung i de dödas rike" och Daio (daiåå) betyder "stor kung". Den är då, om man ska tro reklamen, världens hetaste ramen, men den är även bland de dyraste, då en portion snabbnudlar i en påse kostar hela 1,480 yen på japanska Amazon, dvs ca 116 SEK, eller drygt 190 kr för en trepack.

Är då detta världens hetaste ramen? Utan att ha testat den, så vill jag nog tro att redan befintliga ramen-skålar här i Japan står sig väl i konkurrensen. Ta detta ställe i stadsdelen Okubo här i Tokyo, som för övrigt har en hel del ramen-ställen att botanisera bland, både normala och extra kryddiga. De två grabbarna som testar ställets hetaste variant av Mugen Ramen (mugen betyder "gränslös") mår inte speciellt bra efter att de under mycket stönande ätit upp sina skålar.

Enligt Tabelog, en av de större krogrecensionssajterna i landet, så finns det 89 ramen-krogar i Okubo, bara ett stopp på JR Sobu Line ut västerut från Shinjuku. Granne till Okubo är Shin-Okubo (med en egen station på JR Yamanote Line) som har den största koncentrationen av koreanska krogar i Tokyo, så man kan verkligen smörja kråset inom promenadavstånd här.

Nyårsafton 2021

Vi hoppas att alla läsare och kunder avnjuter en fin nyårshelg; i skrivande stund är klockan snart halv åtta i Sverige denna nyårsdagsmorgon och vi gissar att de flesta sussar gott i sängen efter en trevlig och välsmakande nyårsafton.

Inför det nya året så hoppas vi personligen framför allt att pandemin ska förvandlas till en endemi så snart som möjligt, dvs ett läge där viruset visserligen inte utrotats helt, men blir hanterbart och inte livshotande längre. Våra sista kunder från utlandet före pandemin var här i Tokyo i slutet av mars 2020 och sedan dess har vi inte kunnat göra mycket annat än att besvara alla frågande email med ett “bara att vänta och se hur det blir framledes”. Vår förhoppning är dock att omicron-varianten ska mutera sig själv sönder och samman, vilket tydligen hände med delta-varianten här i Japan i somras. Efter en kraftig spik i juli-augusti har vi under hösten haft extremt få nya fall, relativt andra länder och relativt folkmängden i landet.

Vår nyårsafton bestod framför allt av förberedelser med den traditionella japanska nyårsmaten - o-sechi. Som vanligt så serverades soba-nudlar med diverse tempura, sk toshikoshi soba (se här och här för tidigare inlägg i ämnet). Tempura soba är i och för sig en året-runt-rätt, men en nyårsafton i Japan utan denna anrättning skulle kännas fel. Ungefär som att sakna sill och julskinka på det svenska julbordet.

Nudlar på stående fot nere i t-banan

För tre, fyra decennier sedan var det i Japan väldigt vanligt med små krypin utan sittplatser för gästerna; de fick helt enkelt radda upp sig utefter en bardisk och inta sin måltid stående. Det innebar två stora fördelar för krogägaren: lägre lokalhyra och snabbare omsättning av gästerna. I många fall så överfördes dessa fördelar till gästerna i form av låga priser. Dessa ståkrogar var inte minst vanliga på många tågstationers perronger, där tågresenärer tog sig ett litet och snabbt mål mat vid ett tågbyte på vägen hem från jobbet eller skolan. Fenomenet finns fortfarande kvar, om än i mindre antal på tågstationerna. Ute på stan har fenomenet faktiskt fått en viss renässans, då många yngre kunder, som inte minns hur det var förr, ser det som en ny och kul idé. Personligen så tycker jag mycket om ståkrogarnas återkomst, då det är väldigt mycket enklare att komma till tals med folk när alla står och gnuggar axlarna mot varandra jämfört med att försöka börja snacka med någon vid ett annat bord.

Videon här nedan visar en klassisk ståkrog i en t-banestation nere i Kobe. Den har också en klassiskt typisk meny för den här typen av järnvägskiosk: nudlar i form av soba och udon med olika toppings, en "japansk ramen" och så inari-zushi, smaksatt ris inne i en påse av friterad tofu, och onigiri, den klassiska risbollen. Det enda som normalt också brukar finnas, men saknas här, är japansk ris & curry. Märk att ingen rätt kostar över 40 kronor!