När jag kom till Japan 1982 så var jag egentligen inte benägen att gilla japansk mat. Jag var helt enkelt inte van vid de smakerna, men kinesiskt hade jag redan ätit hemma i Sverige (tack Kent!). Jag bodde då i stadsdelen Waseda, känt för universitetet med samma namn, och delade då min tid med många unga och hungriga högskolestudenter som gärna åt stora skålar ramen (uttalas raamen med ett långt a som uttalas som a i Abba). Det slank alltså ned en skål ramen eller två varje vecka i princip.

Nu har ett par universitet uppe i Yamagata, ett län i nordöstra Japan där man har en relativt hög konsumtion av just ramen, gjort en undersökning där man hållit koll på knappt 7,000 invånare, 40 år eller äldre, och deras intag av ramen och deras hälsa under drygt fyra år. Undersökningen, som i och för sig säger att den inte är statistiskt sett helt och hållet underbyggd, säger att om man äter ramen tre gånger i veckan eller oftare, har man en dubbelt så hög risk att dö i förtid jämfört med de som bara äter ramen en eller två gånger i veckan. Problemen är två: salt och fett. Man rekommenderar att man inte bör dricka upp hela soppan, något jag alltid gör om jag har en god skål ramen framför mig. Min ursäkt är nuförtiden att jag äter/dricker en skål ramen kanske två gånger per år. Det är kanske åldern, men numera föredrar jag soba eller udon när jag ska äta japanska nudlar.

Ramen är alltså från början kinesisk mat men som vanligt har den anpassats till japaners smaklökar efter introduktionen till Japan för drygt 120 år sedan. Japansk ramen är faktiskt en succéimport i Kina idag.