LCHF är väl en förkortning som ingen svensk kunnat undkomma de senaste åren. Low-carb high-fat har ju tagit landet med storm, minst sagt, och alla som lever på att odla eller framställa potatis, ris, bröd och allehanda sötsaker känner av det i form av minskad försäljning. Istället säljer kött och smör som aldrig förr.
Har då denna fluga nått Japan? Nja, endast i mycket liten utsträckning. Det finns böcker i ämnet på bokhandeln, men gemene man har inte lagt termen på minnet. Man fortsätter att äta en diet som i grunden är baserad på just kolhydrater. Basfödan i Japan är sedan åtminstone några tusen år ris, ett gräs som förvisso inte innehåller gluten, men som dock är rätt effektivt när det gäller att höja blodsocker- och insulinnivåer, speciellt i den välpolerade form som dessa korn oftast äts i idag. Råris finns visserligen, men det är ingen storsäljare. Japanen vill i gemen äta sitt ris så vitt som möjligt.
Den andra klassiska kolhydratfödan är udon, de tjocka nudlar av vete som är populära över hela Japan, men mest nere i Kansai och på Shikoku. Kagawa-ken, på just Shikoku, är berömt över hela landet för sin så kallade Sanuki Udon (efter Kagawas historiska namn). Dessa nudlar är tjocka, fyrkantiga i tvärsnittet och serverade trevligt al dente. När man ser en turistaffisch från Kagawa så brukar man kallas sig “udon-ken”, dvs udon-länet, så väl identifieras udon med just Kagawa.
Tittar man sedan på soba, de japanska bovetenudlarna, så är de också mycket populära. På en mycket stor del av landets järnvägstationers perronger kan man hitta ståbarer med soba till en billig penning. Det är mycket enkla rätter med nudlar i en buljong med lite negi på (en lök som enklast kan beskrivas som ett mellanting mellan gräslök och purjolök). Bovete innehåller inte gluten, men då bovetedegen utan gluten blir väldigt svår att handha, då den lätt faller sönder utan “klistret” i gluten, innebär det i verkligheten att nästan alla soba-nudlar som säljs i Japan innehåller försvarliga mängder vetemjöl. Bovetenudlar med 100% bovete heter juuwari soba (10 delar soba) och finns att förtära på lite finare soba-krogar. De finns också att köpa på snabbköpet, men är då givetvis dyrare än de som är utblandade med vetemjöl.
Där har vi de klassiska kolhydratkällorna. Sedan kommer vi till de större bovarna, och den stora orsaken till att japaner under de sista två-tre decennierna börjat utveckla samma tendens till fetma som vi ser i västvärlden, från att ha varit ett land av nästan enbart ganska spinkiga individer (förutom de specialgödda sumo-brottarna, förstås). Det handlar då dels om brödet, en matvara som var väldigt sällsynt före andra världskrigets slut, och dels om en ständigt ökande flod av chips, godis och läsk. Utöver detta handlar det om den japanska uppfinning som vi idag i Sverige brukar kalla glukos-fruktossirap, ett extremt sött majsderivat som idag finns i nästan all färdigförpackad mat. Den är en utmärkt smakförstärkare, precis som socker, och är med sin höga sötma ett mera koncentrerat och betydligt billigare alternativ till vanligt socker. Det har länkats till ett antal hälsoproblem, däribland större risk för fetma.
Redan innan USA hade vunnit över Japan i kriget, insåg man att man behövde en försvarspost mot det kommunistiska inflytandet i Asien, så ockupationsmaktens behandling av förloraren Japan var mycket “snäll”. Det avrättades visserligen ett antal krigsförbrytare, men många minst lika skyldiga människor fick gå efter korta fängelsestraff då deras kunskap och kontakter behövdes för att styra Japan i en riktning som var behjälplig USA prioriteringar i det nya, “kalla” kriget. Generösa bidrag och gåvor följde, däribland mat till alla hungrande japaner i de utbombade städerna. USA dumpade bland annat sitt överskott av vete över landet, vilket innebar att efterkrigsbarnen fick möta en ny figur på sina lunchmatbrickor: vetebullen.
Man kan tycka att det är synd att brödkulturen kom till Japan via USA istället för via Europa, för den amerikanska brödkulturen präglar fortfarande minst 80-90% av allt bröd som bakas här. Det vill säga att det är vitt, vitare än vitt, lätt, fluffigt och nästan smaklöst. Pålägg är ett krav! För att göra det så fluffigt som möjligt tillsätter man dessutom extra gluten!
Dagens ungdom har nästan samma matvanor som deras västerländska jämnåriga. Den västerländska snabbmatskulturen har verkligen slagit sig fast hos de yngre japanerna, inte minst för att det är billig mat; det är kö till långt ut på gatan vid lunchtid på vår lokala McDonalds, för övrigt den största restaurangkedjan i landet idag. Detta innebär trippel-knockout med kolhydrater, gluten och socker i olika former. Lägg därtill det faktum att chips- och godistillverkarna skär guld med täljkniv med sina beroendeframkallande produkter (som otroligt nog inte finns precis vid kassan i japanska snabbköp; verkar som om dessa har någon form av samvete!).
Bland de äldre japaner jag känner, som i princip uteslutande äter klassisk japansk mat, ser jag nästan ingen fetma. Jag tror, och jag erkänner villigt att jag inte alls vet, att asiater har en inbyggd och större tolerans för kolhydraternas inverkan på blodsocker, insulin och viktökning. Man har dessutom sedan urminnes tider inte skyfflat i sig överdrivna mängder mat (undantag i form av bättre bemedlade människor har givetvis alltid funnits). Den kombinationen tror jag är svaret på de historiskt så uniformt smala japanerna. Men nu, när man dels ökat mängden kolhydrater med flera 100% i form av bröd, pasta och friterad potatis, och dels infört diverse kemiska preparat som kroppen inte är byggd för, så börjar samma fenomen som i väst dyka upp. Och det har givetvis börjat uppmärksammas av dietister och andra hälsoforskare. Det kallas metabo på japanska, som ni förstår en förkortning för metabolic syndrome.
Japaner är generellt hälsomedvetna (framför allt kvinnorna, vilket är givet då de traditionellt har fått ta hand om sjuklingarna i familjen), och man ser en hel del metabo-relaterat i japansk press och TV, men, som sagt, LCHF har ännu inte kommit som någon stor räddare i nöden. Det kanske kommer, men det riskerar att falla på en alltför hög kostnad, då både kött och smör är relativt dyra produkter i Japan.
