EXTREMA KROGJAPAN #1: 1000 portioner tsukemen om dagen

Tsujita heter en känd ramenkedja som funnits sedan 2005, och den har nu vuxit till att ha 18 krogar, varav 16 i Tokyo och en var i Osaka och Fukuoka. De serverar både ramen och tsukemen (den senare handlar för den nyanlände läsaren om att man får soppan och nudlarna i varsin skål varefter man doppar nudlarna i soppan (som är kraftigare än den normala ramensoppan). I fallet Tsujita så är det tsukemen som är det stora dragplåstret; man serverar uppemot 1000 portioner av den varianten om dagen!

En av mina landsmän här i Tokyo är en stor ramenkonnässör och han ger kedjan mycket god kritik, och det är bara att hålla med honom.

Här en video som visar hur det går till. Om man klickar på CC-knappen (closed caption) så får man engelsk textning. Den är inte perfekt men i stort sett kan man förstå det hela.

En "espressomaskin" för matcha

Matcha - den variant av grönt te som anses vara finast och det te som används i den berömda japanska teceremonin - har verkligen vuxit i popularitet sista 10-20 åren. Inte bara som dryck utan även som ingrediens och krydda i allehanda andra drycker, bakverk och desserter. Vad vore livet utan matcha-glass, exempelvis?

Vill man dricka matcha hemmavid, så är det brukligt att man köper det färdigmalt till ett mycket fint pulver som man löser i den vätska man vill smaksätta, alternativt att man följer den starka trenden att köpa drickfärdigt på PET-flaska. Men på samma sätt som många vill mala sina kaffebönor själva för att få maximal arom och smak ur bönorna, så vill allt fler mala sina teblad strax före drycken ska till att drickas. För att få bladen så finmalda som de bör vara när det gäller matcha (till skillnad från normalt grönt te, där man dricker ett extrakt på tebladen, så dricker man ju här hela bladet i pulverform), så brukar en tung stenkvarn användas sedan gammalt, men det är en ganska besvärlig historia att ha och använda i hemmet.

Foto: World Matcha

Lösningen på problemet lanserades i fjol både i USA och i Japan. Apparaten har fått namnet Cuzen Matcha. Man häller i finhackade teblad, väljer ett av tre smakstyrkelägen och trycker på startknappen. Maskinen maler så ned bladen till pulver som man sedan blandar ut med varmt eller kallt vatten, sodavatten, mjölk eller någon form av alkohol. Glasbägaren ni ser i fotot har en magnetdriven “visp” i botten för att blanda det hela på samma sätt som tevispen i bambu gör vid traditionellt matchadrickande.

Tillsammans med apparaten följer två olika sorters matchablad som man även saluför separat.

Här en video som berättar mer om apparaten ifråga:

Japans bästsäljande öl byter recept

Asahi Breweries - Japans största ölbryggeri - har meddelat att man kommer att ändra på receptet till sin storsäljare Asahi Super Dry. Detta är en stor nyhet i ölälskande Japan, där denna ljusa och mycket torra lager varit landets bästsäljande öl sedan introduktionen 1987.

Ändringen består i att man ändrar tidpunkten för tillägget av humle i brygden vilket ska ge en något fylligare smak, samtidigt som man försäkrar att den torra avslutningen inte ska förändras.

Orsakerna bakom detta faktiskt lätt dramatiska besked, jämför kanske med New Coke som introducerades 1985, är flera: dels så har ölkonsumtionen minskat något de sista två åren på grund av covid-restriktionerna och dels har ölmarknaden fått vika sig något för de billigare och i många fall alkoholstarkare chuhai (Japans “alkoläsk”) och den likaledes lägre beskattade och därmed prisbilligare "fuskölen" happoshu.

Med tanke på att Asahi trots allt har nästan 40% av den japanska ölmarknaden, så anser vissa branschbedömare att det är ett beslut med vissa risker. Varför inte behålla det mycket framgångsrika gamla receptet och istället lansera ett parallellt nytt öl med det omformulerade receptet? New Coke fick inget entusiastiskt välkomnande och originalet fick återintroduceras bara 77 dagar efter New Cokes lansering. Den nya varianten lades ned sju år efter introduktionen.

Nya Asahi Super Dry kommer att lanseras under februari månad.

Byggnaden i mitten är Asahi Breweries högkvarter. Notera att det hela ska föreställa ett stiliserat ölglas med en skumkrona på toppen. Byggnaden till höger är ritad av Philippe Starck och innehåller krog och ölhall som givetvis serverar Asahis öl. Tornet till vänster är Tokyo Sky Tree, Japans högsta byggnadsverk. Vattnet längst ned är Sumidagawa, en av Tokyos större floder. Båten med synliga lampor till vänster är en yakatabune - en traditionell flytande restaurang.

Fazer Geisha i Japan!

Att nordiska chokladfabrikörer inte satsar i Japan är ett ämne jag tror att jag tagit upp i princip varje år vid den här tiden. Den 14:e februari hade vi Valentine's Day, en dag då japanska kvinnor ska bjuda i princip alla karlar de känner på chokladgodis, en tradition som skapades i början av 60-talet av Morinaga, ett av Japans största företag inom mejeriprodukter och godis.

Här kunde vi dock berätta att det nu går att köpa Daim inte bara på IKEA i Japan utan även på vissa 100-yensbutiker. Och härom dagen upptäckte en av våra döttrar att Fazers Geisha finns att köpa på ett lokalt varuhus - Marui (fast det skrivs OIOI). Det är dock inte Fazer själva som importerar, det gör istället Mitsui Foods, matvaruavdelningen på Japans näst största handelshus.

Att Geisha kostar drygt tre gånger mer än i Sverige är ju lite tråkigt. När jag reste mycket på Sverige så plockade jag ofta med mig just den chokladen, då den dels är god och dels har ett för japanerna underhållande namn. Man får oftast en förvånad fråga om varför ett nordiskt företag döper en godisprodukt till geisha? Har inget bra svar. Om någon i läsekretsen kan historien om detta är jag tacksam för ett kort mail!

Ungefär hälften av allt chokladgodis som säljs i Japan ett vanligt år säljs just månaden före Valentine's Day. Jag hoppas därför att fler nordiska tillverkare inser poängen med att finnas i Japan. Det finns nu många bl a franska, belgiska, österrikiska, schweiziska, brittiska och amerikanska företag representerade här, men det finns nog plats för mera svenskt godis också. Inte minst för att Sverige har ett sällsynt positivt varumärke här.

Världens hetaste ramen?

Även om det japanska köket är känt för sina i många fall väldigt subtila smaker, där råvarorna ofta får tala relativt fritt för sig själva utan överdriven kryddning, så finns det gott om japaner, kanske framför allt de yngre, som gärna unnar sig "smakbomber" då och då. Och med "smakbomber" menar jag här då inte "mycket smak" utan snarare extrem hetta, som i "napalm" ungefär.

Söker man på "spicy ramen" eller "ramen from hell" på YouTube, så dyker det upp ett stort antal videoklipp med situtationer där mer eller mindre luttrade ätare prövar några av de hetaste anrättningarna från japanska ramenkrogar. I flera fall, som t ex i detta inlägg från 2017, ser vi hur även erfarna konsumenter av chilipeppar får problem med att äta upp hela skålen. De får svettningar, darrande händer och ser till sist dubbelt!

Korten på bordet, jag tillhör inte denna skara av masochister. Visserligen älskar jag både indisk, thailändsk och koreansk mat, men för mig handlar smak väldigt mycket om balans; råvarans inneboende smak som samsas med extern smaksättning och sedan också givetvis kräver en balansering mellan maten och drycken.

Men många japaner har en kamikaze-liknande inställning till dessa utmaningar, framför andra yngre män men också yngre kvinnor i allt större utsträckning. Lockelsen om att bli kändis på YouTube i samma veva är ju givetvis en magnet i sammanhanget; dessa videoklipp brukar få många visningar.

Nu har en japansk firma börjat importera "världens hetaste ramen" från Sydkorea (se bilden här ovan). På japanska heter den Enma Daio (閻魔大王), där Enma är en buddistisk figur som agerar "kung i de dödas rike" och Daio (daiåå) betyder "stor kung". Den är då, om man ska tro reklamen, världens hetaste ramen, men den är även bland de dyraste, då en portion snabbnudlar i en påse kostar hela 1,480 yen på japanska Amazon, dvs ca 116 SEK, eller drygt 190 kr för en trepack.

Är då detta världens hetaste ramen? Utan att ha testat den, så vill jag nog tro att redan befintliga ramen-skålar här i Japan står sig väl i konkurrensen. Ta detta ställe i stadsdelen Okubo här i Tokyo, som för övrigt har en hel del ramen-ställen att botanisera bland, både normala och extra kryddiga. De två grabbarna som testar ställets hetaste variant av Mugen Ramen (mugen betyder "gränslös") mår inte speciellt bra efter att de under mycket stönande ätit upp sina skålar.

Enligt Tabelog, en av de större krogrecensionssajterna i landet, så finns det 89 ramen-krogar i Okubo, bara ett stopp på JR Sobu Line ut västerut från Shinjuku. Granne till Okubo är Shin-Okubo (med en egen station på JR Yamanote Line) som har den största koncentrationen av koreanska krogar i Tokyo, så man kan verkligen smörja kråset inom promenadavstånd här.

Nyårsdagen 2022

Efter en halv dags jobb (mestadels utfört av hustru och döttrar) så är den klassiska japanska nyårsmaten färdig att serveras. Vi är lyckligt lottade som har en fru respektive mamma som är en kock ut i fingerspetsarna och därför ytterst sällan köper färdiglagad mat. De flesta av mina japanska vänner brukar köpa färdiga matlådor med dessa små delikatesser, samtidigt som vi här i familjen faktiskt aldrig smakat den butiksköpta varianten.

Traditionellt sett så lagade man nyårsmat för att den skulle räcka i minst tre dagar. Med undantag för en soppa - o-zoni, så är alla delar gjorda för att ätas kalla. Och det är saker som tål att ligga några dygn utan problem, så länge man har ett svalt utrymme att tillgå. Som synes så lyser köttet med sin frånvaro; det är enbart fisk, skaldjur och grönsaker på detta nyårsbord. Med andra ord klassisk japansk mat som funnits sedan den tid då man av religiösa skäl inte åt kött.