Big in Japan på mat och dryck #1: Nestlé och Kit Kat

Nestlés Kit Kat är ett av de bästa exemplen på hur en från början icke-japansk produkt kan bli "Big in Japan". Faktum är att det är det enskilt bäst säljande varumärket inom chokladkonfektyr i landet.

När Kit Kat började säljas i Japan 1973 så var det enbart i den ursprungliga kex-i-mjölkchoklad-varianten. Men när man upptäckte att japaner köpte den till sina ungdomar som en sorts lyckönskan inför intagningsprov till skolor, då Kit Kat med japanskt uttal liknar  "kitto katsu" - vinner säkert - så startade man en charmoffensiv som sedan aldrig avtagit. Man har till dags dato tagit fram fler än 400 olika smaker av alla möjliga och, till synes, omöjliga slag. Några av årets aktuella smaker är matcha, hallon, mintchoklad, körsbärsblommor & rostat sojabönspulver, sake, plommonsprit, banan, melon, ostkaka, wasabi (!), romrussin, söta bönor och äpple.

Några i den stora mängd "Only in Japan"-Kit Kat man har att erbjuda. Längst uppe till vänster kan vi se prefekturen Kumamotos maskot Kumamon, vilket tyder på att just den smaken, sötpotatis och azukibönor, enbart säljs där.

Foto: Nestlé Japan

Många av dessa smaker är enbart regionala, vilket betyder att folk passar på att köpa med sig lokala Kit Kat-varianter när man är ute på arbetsresa eller semester som souvenir till de hemmavarande, och många är dessutom sålda under enbart vissa säsonger eller andra tidsbegränsade perioder. Till exempel så har vi just nu Halloween, så då är det kanske speciellt pumpa, eller smaker från frukter och annat med orange eller lila eller svart färg som gäller.

Här en video som pratar om historien bakom alla dessa smaker:

Vi kommer att skriva om andra exempel på hur utländska företag gjort stor framgång på den japanska marknaden för mat och dryck. Det gemensamma är en oftast stor lyhördhet inför lokala krav och önskemål.

Ett himmelrike för älskaren av snabba nudlar

För några år sedan gjordes en enkätundersökning i Japan för att utröna vilka japanska uppfinningar som japanerna själva tyckte var de viktigaste. Förstaplatsen erövrades av en prisbillig och idag närmast universellt tillgänglig produkt, nämligen “instant ramen”.

Under augusti månad släpptes nästan 40 olika nudelprodukter på den japanska marknaden, det vill säga ca två nya produkter i varusegmentet varje veckodag, de flesta av “snabb”-varianten. Vanligtvis nationellt distribuerade men många också enbart för regionala marknader. Distributionskanalerna kan också variera, då större kedjor vill profilera sig genom att sälja unika versioner som andra kanaler inte får tillgång till via specialavtal med olika tillverkare. 

Det försvann säkert samtidigt några olika produkter under samma tidsrymd, men det totala antalet snabbnudelprodukter är nog ändå i stigande, då de riktiga klassikerna aldrig verkar vilja dö bort, samtidigt som antalet smakriktningar ökar i och med att regionala smaker sprider sig över landet och även utländska influenser kommer in.

Om man söker på “instant noodles” på japanska Amazon kommer det upp över 4,000 resultat. Visserligen är det en hel del produkter som är antalsvariationer av samma produkt, men siffran talar ändå sitt tydliga språk.

Covid-19-pandemin har gjort sitt till för att stimulera snabbnudelutvecklingen. Försäljningen av dessa oftast långlagringsbara och enkla produkter som enbart kräver tillsatt varmt vatten (om man nöjer sig med de ofta lite påvra pålägg som följer med), har ökat kraftigt sedan pandemin slog till under senvintern.

Sushi Saito - stjärnkrogen utan stjärnor

Vad kan vara bättre än tre stjärnor i Guide Michelin för en krog med ambitioner? Jo, kanske inga stjärnor alls. Sushi Saito - en av världens mest kända sushi-restauranger, är nu så framgångsrik att man inte finns med i guiden längre.

Sushi Saito, sushikrogen i Tokyo som haft tre stjärnor i guiden sedan 2009 (och två dessförinnan), har från och med 2020 års version inga stjärnor alls. Man är inte med i guiden överhuvudtaget. Detta beror då inte på att kvaliteten plötsligt och våldsamt förändrats till det sämre, utan det är helt enkelt bara orsakat av det faktum att restaurangen inte längre tar emot bokningar från allmänheten. Man rymmer bara åtta stolar, och efterfrågan på dessa få stolar från stammisar och deras medförda gäster är helt enkelt större än tillgången; därav avsaknaden av möjlighet att boka på vanligt vis.

Nu lär man knappast sakna dessa stjärnor. Ryktet är numera så grundmurat det kan bli, och man har fullt hus varje dag utan att behöva oroa sig för att en stjärna mer eller mindre skulle påverka denna situation.

Den relativt unge Takeshi Saito håller ensamt hov vid sin disk, assisterad av ett mindre antal ännu yngre män som plockar fram ris och de råvaror från havet som inte finns direkt framför Saito i trälådor med glaslock. De serverar också givetvis de drycker som är beställda.

Personligen så uppskattar vi restauranger där man erbjuder “omakase”-menyer, där innehållet är fastlagt av kocken beroende av de råvaror och den kvalitet som är tillgänglig. Är kocken att lita på, vilket hen i princip alltid är om det är omakase som är grundregel, så blir det helt enkelt det bästa som går att skaffa inom den budget som råder för stället. Sushi-krogar som har samma fiskar på menyn alla dagar året runt, eller nästintill, attraherar istället kunder som i första hand tänker på priset och kan se lite mellan fingrarna om smaken fluktuerar något över veckorna och månaderna.

Sushi Saitos omakase gör oss inte besvikna. Vi får en lång kavalkad av läckerheter med ett antal “förrätter” i form av fisk och skaldjur utan ris innan man övergår till sushi. Allt är fantastiskt, men vi kan nämna exempelvis två grymma sorters sjöborre från Hokkaido, ett spänstigt havsöra, underbar bonito, den bästa anago vi ätit (conger eel, en havsål) och alla de vanliga delarna av tonfisken, från den magra till den fetaste. Det hela avslutas med “dessert” i form av klassisk japansk halvsöt omelett. Att vi blir både mätta och nöjda är århundradets underdrift.

Här ett litet galleri med saker vi fick oss till livs. Det är långtifrån hela menyn, då vi ibland blev för exalterade för att komma ihåg att fotografera. Klicka i höger- eller vänsterkant för att bläddra.

Stämningen hos Saito är mycket avslappnad, för att inte säga uppsluppen. När vi är där och dricker champagne till maten, så tar Saito sig också gärna ett glas och stämningen blir mycket gemytlig. Han pratar glatt med gästerna och det skrattas ofta och mycket på båda sidor om disken.

Återstår problemet att hitta en ledig stol hos Saito. Om man inte har en stamgäst i vänskapskretsen som har en bokad stol över, så är de finare Tokyo-hotellens concierge-service eller liknande tjänster som ditt kreditkortsföretag kan erbjuda de säkraste alternativen. Att sitta och själv försöka hitta en avbokning via internet eller telefon när man sitter i Sverige eller någon annanstans ute i världen är inte speciellt produktivt, utan då är det bättre att låta någon annan ta hand om det jobbet.

Hur som helst så är Sushi Saito definitivt något att lägga till på sin “bucket list” att ta itu med när Covid-19-eländet är över och vi kan resa igen. Här kan ni under tiden titta på en video av vlog-paret Simon och Martina. Den är från 2016, men inget har ändrats, förutom att marknaden i Tsukiji flyttat till Toyosu.

100 lyckliga ägare av japansk whisky blir mångmiljonärer

Förra helgen såldes en flaska 55-årig Suntory Yamazaki på en auktion i Hong Kong för hela 6,2 miljoner HKD, i svenska pengar ca 6,9 miljoner kronor. Då de 100 flaskor som släpptes i juni såldes för ca 300,000 kronor stycket, har de lyckliga ägarna sett en både blixtsnabb och enorm förräntning på sin investering. 

Det tidigare prisrekordet för en flaska japansk whisky var ca 4,3 miljoner kronor för en flaska 52-årig Karuizawa från en auktion i London i mars i år. 

Trots dessa astronomiska prislappar så kommer man ännu inte upp i de högsta priserna för skotsk whisky, då en flaska Macallan 1926 (tappad på flaska 1986) såldes för 1,9 miljoner USD förra året. 

Man undrar i sitt stilla sinne om någon någonsin kommer att smaka dessa drycker, eller om de bara kommer att ligga i säkert förvar fram till en annan auktion i framtiden? Vi gissar att det är det senare alternativet som gäller.

Potatischips med tonkotsu ramen-smak

Vi har skrivit en del om den extrema mängd olika smakvarianter vi har av potatischips här i Japan. Detta är inte sällan resultatet av ett samarbete mellan en tillverkare av potatischips och en tillverkare av andra matvaror och/eller tilltugg eller en krog av något slag. Då ramen är och lär förbli en av landets mest populära rätter, både ute på krogen och i "instant"-varianten hemma eller på jobbet, så är det ganska självklart att kombinationen ramen-smaker och chips dyker upp.

Här har vi ramenkrogen Bankara som fått låna sin djupa smak av långkokta fläskben till chipsen. Kedjan, vars fullständiga namn är Tokyo Tonkotsu Ramen Bankara, har vuxit snabbt under de dryga tjugo år som förflutit sedan första lokalen öppnades i Tokyos Ikebukuro-distrikt. Man har idag 60-talet krogar utspridda över Japan, Australien, Malaysia, Indonesien och Thailand, de flesta på franchise-basis. Systerkedjan Misoya Seibee, med miso-ramen som specialitet, har också kommit till på vägen.

Hanaken Group, som ägarföretaget heter, är ett av flera relativt unga krogdrivande företag som är aktivt intresserade av att växa utanför Japan, något som absolut inte var normen tidigare.

Izakaya - Japans klassiska vattenhål man alltid vill återvända till

Det som synes något ålderstigna fotot här ovan föreställer en izakaya, den sortens japanska mötesplats som vi i brist på bättre översättning brukar kalla en "japansk pub". En plats där det viktiga är inmundigande av alkohol och social samvaro med kollegor, kompisar och/eller pojk/flickvän. Det är mera sällan ett ställe man tar familjen till.

Det intressanta är att om man undantar kläder och frisyrer samt priserna på menyn, så skulle detta kunna vara ett realistiskt foto även idag. Både miljön i sig och dryckerna och maten på menyn är sådant man hittar nästan överallt även decennier senare. Vi har kommit fram till att fotot förmodligen är taget någon gång i början av 1960-talet, möjligen något tidigare, med tanke på priser och andra indicier. 

Låt oss ta en titt på menyn, från vänster till höger. Först drycker: ramune (sockerdricka) 10 yen, Ribon Citron (citronläsk) 30 yen, Ribon Juice (apelsinläsk) 45 yen, liten öl 75 yen, stor öl 130 yen, Shirayuki sake (enda sake-sorten på menyn med varumärket angivet; Japans äldsta tillverkare av filtrerad sake) 70 yen, joshu (höggradig sake) 55 yen, seishu ("ren", dvs filtrerad sake, här helt enkelt normal, något enklare sake) 40 yen, shochu (brännvin) 30 yen, Toris Whisky (Suntory) 35 yen. 

Sedan tilltuggen: oshinko (inlagda grönsaker) 15 yen, osuimono (klar soppa) 20 yen, tonjiru (köttsoppa med fläskkött) 20 yen, negima (grillade spett med kyckling och purjolök) 20 yen, morokyuri (gurka med miso) 20 yen, motsuyaki (grillade inälvor) 20 yen, niku no nikomi (köttstuvning) 20 yen, yasai sarada (grönsakssallad) 20 yen. Lätt att räkna ihop sin egen nota, eller hur?

Här har vi så en trevlig bild från en glad kväll på en annan izakaya för bara några år sedan. I princip är det bara, som sagt, kläder, frisyrer och priser som skiljer. Möjligen också att det idag finns fler kvinnor bland gästerna (och att alla har mobiltelefon). Priserna har i stort sett följt inflationen som totalt sett uppgått till knappt 500% räknat sedan 1960, en i snitt låg inflation med andra ord. Undantaget var 70-talet, då det kraftigt höjda oljepriset skickade iväg alla priser mot nya höjder.

Jag vågar nog säga att alla mina utländska vänner i Japan älskar izakaya. Den gemytliga och intima stämningen, de låga priserna, den enkla men goda maten och det faktum att både personal och andra stamkunder snabbt blir ens kompisar (om man kan lite japanska), gör att izakaya blir ett hem utanför hemmet och något man längtar till när man inte är i Japan, eller som nu när man kanske inte kan eller vill utsätta sig för risken att bli smittad av covid-19.