Lyxiga fiskaffärer

 Ett uppskattat inslag i våra gourmetturer är besöken på de finare varuhusens delikatessavdelningar. Dessa är nämligen fyllda till bredden med allsköns läckerheter från landets alla hörn (och en hel del importerat, också). Kött,fisk, skaldjur, grönsaker, frukt, bröd, sötsaker och drycker - allt av yppersta kvalitet och allt är så färskt det kan vara.

Här ovan har vi en liten del av fiskavdelningen på Isetan, ett stort varuhus i Shinjuku. När vi var där med kunder härom veckan utropade maken helt plötsligt "men det luktar ju inte fisk!". Nej, det gör det ytterst sällan i japanska fiskaffärer, då fisken helt enkelt är pinfärsk.

När vi ändå är nere i läckergommarnas himmelrike, brukar vi hjälpa kunderna att hitta kryddor, miso, soja, sake och annat som man vill ta med sig hem.

Ypperlig sushi behöver inte vara dyr på lunchen. Tre personer åt här - inkl. tre öl - för drygt 400 kronor.

Efter rundvandringen och lite shopping med mat vart man än vänder blicken, blir man så klart hungrig. Då kan man exempelvis pröva lite av den fisk man såg nere i källarplanet på varuhuset. Här har vi dels den mellanfeta delen av tonfisken, den mest smakrika tonfiskbiten om man frågar oss, och dels räkor, en kokt och två råa. Fotot längst ned är sashimi på kinmeidai (mindre beryx), den lilla illröda fisken med stora ögon nere i högra hörnet. Mycket god nu i mars och april, då den är i sin bästa form.

Rå fisk är gott även på egen hand - som sashimi.

Snabbnudlar - fast med ris istället för nudlar

Nissin (uttalas Nisshin) - världens med råge störste tillverkare av snabbnudlar - verkar ha fått tillfälligt slut på nya recept till sina nudelsoppor. Istället har man lanserat en serie produkter under namnet Bukkomi Meshi - ung. "blandat ris" - där man helt enkelt har behållit sopprecepten men bytt ut nudlarna mot vitt ris. Bara att hälla på hett vatten och vänta en stund så har man en sorts japansk rissoppa. En bra idé, inte minst för de som lider av glutenintolerans.

Intressant att varumärket "Cup Noodle" är så starkt att man behåller det fastän produkten inte innehåller nudlar. Produkten till höger behåller varumärket Chicken Ramen trots att det handlar om ris.

Petit choux i flytande form

Japanska tillverkare av mat- och dryckesprodukter har av någon anledning fått en stor del av den sammanlagda fantasiförmågan i landet, för att inte tala om en dödsföraktande djärvhet. Det finns snart nog ingen smakkombination man inte har provat i en produkt. Chokladramen, wasabi-choklad, potatischips med apelsinsmak, pizza med Kit Kat och mango, pommes frites med chokladsås, glass med bönor, etc, etc.

Det senaste är petit choux i flytande form på burk. Det är Beard Papa, en kedja med till synes eviga köer som enbart säljer petit choux, som menar att man lyckats framställa en dryck som helt enkelt smakar som en petit chou. Bloggen har ännu inte haft nöjet (?) att smaka på produkten, men vi återkommer med en uppdatering till detta inlägg om vi skulle råka stöta på skapelsen.

Även om många japanska mat- och dryckesprodukter får en att slå sig för pannan, så måste man beundra den “kasta den mot väggen så får vi se om den fastnar”-mentalitet som hela branschen har. Hur många andra länder har en mat- och dryckesbransch som erbjuder så många leenden och/eller rynkade pannor?

Ramenburgare

För att fortsätta på burgaretemat så har vi här en ramenburgare, tro det eller ej!

En amerikan med japanska rötter - Keizo Shimamoto - blev en stor ramen-entusiast redan i unga år i Los Angeles. Som vuxen åkte han till Tokyo för att under fyra år lära sig att laga rätten. Nu kör han ramen-krogen Ramen Shack på 13-13 40th Ave i Queens i New York. 

Han är idag nog mest känd för att ha uppfunnit ramenburgaren, en syntes mellan japanska nudlar och amerikanska burgare, där brödet ersatts av puckar av ihopstekta ramennudlar. Rätten fanns att smaka under en tid på en krog i Nakano här i Tokyo (något vi tyvärr helt missade), men den har slagit igen. Här har vi en recension av ramenburgaren från när den var tillgänglig på japansk mark.

Detta är nu inte den första “ramenburgaren”, men de tidigare exemplen har handlat om att man bytt ut köttpucken mot ramennudlar men behållit brödet (vad det nu ska vara för vits med en sådan kolhydratbomb?).

Här en annan variant på "ramenburgare" från en av de större japanska kedjorna. Den såldes bara under en begränsad period, kan vi tillägga.

Foto: Lotteria

Till sist har vi en dokumentärfilm om Keizo från när han bodde och jobbade i Tokyo, Ramen Dreams.

Ser nu att Allt om Mat hade en beskrivning av hur man fixar sin egen ramenburgare redan 2014. Det där med "hundra gånger godare" stämmer nog dock bara när man jämför med en påse snabbnudlar med bara pulverbuljong till.

Gyudon-burgare

Gyudon har vi skrivit om flera gånger. Det är en av Japans mest populära snabbrätter. Man får en skål med ris i botten och där ovanpå saftigt nötkött och lök som kokats i en halvsöt sojabaserad lag. Till detta ofta ett rått ägg och inlagd ingefära. Gott, snabbt och billigt.

En av de stora kedjorna, och vår personliga favorit i branschen, är Matsuya. Precis som många berömda ramen-krogar, som lanserat snabbnudelversioner av sina rätter, har Matsuya nu släppt en "instant"-version av sin gyudon, fast i ett något annorlunda utförande. Det kallas Gyudon Burger, och består av samma ingredienser, men där riset steks ihop i en form så att det blir två kakor som ligger på var sin sida om köttet och löken så att det hela bildar en sorts “burgare”. 

Två gyudonburgare i frysdisken för ca 40 kronor.

Foto: Matsuya

Rätten säljs på nätet eller i snabbköpet; i båda fallen får man produkten i fryst skick. Några minuter i mikrovågsugnen gör den eminent ätbar. Lägg till lite grönsaker och det blir en hel måltid. Gyudon Burger säljs till det facila priset av lite drygt 20 kronor stycket.

Är wagyu övervärderat?

Bloomberg har en artikel om wagyu nu i veckan: Is Wagyu the World’s Most Overrated Steak?

Den handlar i princip om att alla kockar inte svimmar av lycka när de äter wagyu och att det istället är många som hellre föredrar annat nötkött. Någon tycker att wagyu hellre ska jämföras med gåslever än med en “riktig stek” Det är helt enkelt “för lite kött” över det hela, menar man.

Jag kan på sätt och vis hålla med. Det går nog inte att jämföra med ett mera normalt kött, och just därför är rubriken lite missvisande; eftersom wagyu är i en klass för sig, så kan det inte övervärderas. Det är vad det är.

Jag äter gärna också nötkött från andra djur än från de fyra wagyu-raserna, men på frågan om jag skulle vilja vara utan det finare japanska köttet, så blir svaret ett definitivt nej.