Skolmat i Japan

View fullsize

En japansk matlåda är ofta ett konstverk - till barnen blir det ofta lite gulligare.

Foto: Luckysundae, Creative Commons

Det finns både bra och mindre bra aspekter med det japanska utbildningssystemet. Det negativa är nog framför allt fixeringen vid insupande av data på bekostnad av konstruktivt och kritiskt tänkande. På den positiva sidan så skulle vi nog sätta skolmaten högst upp. Den är nämligen i de flesta fall lagad från grunden på varje skola och innehåller en väl avvägd blandning av fisk, kött och grönsaker. Grönsakerna kommer ofta från skolans egen odling på tomten där barnen får vara med och sköta det hela.

Som ni kan se i videon här nedan, så har skolor vanligtvis ingen separat matsal, utan maten transporteras till och äts i klassrummet. Ungarna får själva hämta och servera maten.

Vissa skolor, oftast de privata, har dock ingen matservering alls, så där får ungarna ta med sig en o-bento, en japansk matlåda, till skolan istället. Här är då de statustänkande mödrarna utsatta för ett grupptryck, där det gäller att båda hålla en hög standard på näringsinnehållet i lådan och att göra den "gullig" och attraktiv för att öka ungarnas intresse för maten.I vilket fall som helst så får skolbarnen i Japan en god och väl sammansatt kost som nog är en av förklaringarna till varför japaner i gemen är så intresserade och kunniga vad gäller mat och dryck. De får helt enkelt från tidiga år vänja tungan vid god och vällagad mat.

--- och Kobe-biff en onsdag

Som avslutning på några intensiva dagar i Tokyo och Sapporo ville en grupp på 12 personer från Finland, Sverige och Estland äta en god köttbit. Det blev en trevlig sittning med mycket fin ryggbiff från Hyogo (den wagyu som är mest känd som Kobe-biff) med en samling lika goda smårätter till. Två drycker dominerade: ett gott risvin av Daiginjo-typ (minst 50% av riset är bortpolerat och destillerad sprit är tillsatt) och ett schweiziskt rött med en blandning av Merlot, Cabernet och lite Syrah.

Allt utom det råa nötköttet är grillat på samma stekhäll. Ryggbiffen i fotot längst upp är medium rare och som synes så är stekgraden något lägre i Japan. Vi hade några vid bordet som ville ha medium men tillsammans med kocken så lyckades vi övertyga alla om att medium rare eller rare var godare med detta kött. Ingen blev besviken, tror jag mig kunna påstå. 

Det fanns också blinier med kaviar på menyn för kvällen och en trevlig Crème Brûlée som avslutning till kaffet, men då hade diskussionerna om mat och dryck nått en sådan intensitet så fototillfällena hann försvinna. Kvällen avslutades sedan med att vi hyrde ett eget rum på en stor karaoke-kedja i närheten där sedan större delen av natten tillbringades under glatt skrålande.

Sparris - såsen är en blandning med sesampasta och miso.

Sashimi på nötkött.

Gåslever med madeirasås och äppelvinäger.

Havsöra - awabi på japanska.

Sushi en söndag

Det är inte helt lätt att hitta en sushi-restaurang av hög kvalitet som släpper in 16 personer en söndagskväll, men vi hittade ett nyöppnat ställe som kunde hjälpa oss där personalen har en historia på klassiska Kyubei. Vi blev inte besvikna. Fantastisk sushi, framför allt för de relativt små pengar det handlar om. Här har ni en liten bildkavalkad.

Chuutoro - den mellanfeta delen av tonfisken.

Anago -grillad havsål

Kohada är en fisk i strömmingsfamiljen.

Två sorters sjöborre.

Intressant mix av tonfisk och takuwan - inlagd daikon (den stora japanska rättikan).

Nattamat i Tokyo

När man var på väg hem från diskot hemma i Skellefteå var det inte sällan att man tog sig en burgare på Max. Nattamat, dvs det man äter på vägen hem efter en kväll på stan, oftast med en hel del alkohol i blodet, brukar handla om kolhydrater och fett. Hamburgare och pizza i västvärlden, ramen i Japan. En variant i den här delen av världen är dock gyudon eller curry, eller, som i det här fallet, en kombination av de båda. Japansk curry med ris och en portion sukiyaki-kokt nötkött. Mums för ca 35 kronor inklusive en skål miso-soppa.

Lyxigare snabbnudlar från Nissin

Den japanska snabbnudeljätten Nissin (uttalas Nisshin) lanserar nu i april ett nytt kapitel i sin historia med Cup Noodle, en av världens mest framgångsrika färdigmatsprodukter någonsin. Serien kallas Rich och är en premiumprodukt enligt företaget, om man nu kan kalla en produkt med prislappen 18 kronor för en premiumprodukt?

Det handlar i princip om samma snabbnudlar av ramen-typ som vanligt; det är i soppan som det lyxiga ligger. Av de två modeller som nu släpps så innehåller den ena, i grunden baserad på den normala japanska buljongen på torkad bonito, även smak av sköldpadda - en ingrediens som uppskattas för både smaken och de många hälsobringande ämnen det innehåller. Den andra, en rikare historia med kinesiska influenser, har “fuskhajfenor” gjorda av gelatin (förvånansvärt lika “originalet” i konsistens och smak).

Produkterna kostar ungefär 3:50 mer än standardsortimentet, men man hoppas och tror att kunder som vill pröva på något “alldeles extra” ska falla för erbjudandet. 

Japan är idag ett land med växande ekonomiska klyftor, precis som Sverige. Efterfrågan är störst på relativt billiga varor respektive dyrare varor med premiumstämpel. Mellansegmentet krymper. Att göra en "lyxvariant" som ändå inte är extremt dyr är ett ganska vanligt marknadsföringsknep i Japan för att göra det möjligt för folk att slippa skämmas trots att de köper en prisbillig produkt.

Ingen brist på krogar i Tokyos förorter

De bästa krogarna i grannskapet här ute i Kawasaki.

En skribent i en svensk mattidning skrev, uppenbarligen imponerad, om det faktum att det finns fler än 20,000 krogar i New York.  Allt är ju relativt, och jämfört med Stockholm så finns det väldigt många restauranger i “det stora äpplet”, men jämför man med Tokyo så blir det lite fattigare. I begreppet “Stor-Tokyo” brukar man innefatta grannlänen Kanagawa, Saitama och Chiba. Ca 38 miljoner innevånare och en bra bit över 200,000 krogar.

Där vi bor, några minuter utanför Tokyos västra stadsgräns, i det vi brukar beskriva som "Tokyos Alvik", har vi drygt 200 restauranger inom 5-10 minuters promenadväg. Det innebär att hela spannet av japansk mat finns att tillgå och dessutom de kinesiska, koreanska, indiska, franska, italienska och thailändska köken. Inga guldkrogar eller Michelin-stjärnor, men det mesta är både gott och prisvärt.

Eftersom man inte äter ute varje dag, så innebär detta att det tar ett par år innan man “ätit in sig” i ett område i Tokyo-regionen. Det innebär också att det finns en marknad för lokala guideböcker. Boken på bilden redovisar 163 utvalda krogar som ligger kring de fyra närmaste stationerna utmed en av våra tåglinjer. Ungefär som att ha en bok om krogarna mellan Brommaplan och Vällingby, ungefär. 

Ingen risk att man behöver gå hungrig i den här delen av världen.