Äpplen för 32 spänn - PER STYCK!

Det är lite konstigt och jobbigt när man kan få en hamburgare på McDonalds för en mindre peng än vad ett ganska så normalt äpple kostar. Det är svårt att hitta äpplen i Japan för under en svensk tia per styck. Varför detta hutlösa pris? Ja, det handlar nog mest om att japanska fruktodlare och hela jordbrukssektorn är omhuldade av poltiker och byråkrater vilket har gjort att det är svårt och dyrt att importera. Den enda billiga frukten i Japan är bananer, som inte odlas i landet. Grönsaker är inte billiga, de heller, men ändå betydligt rimligare prissatta än frukten. Två andra orsaker till de höga priserna är att frukt traditionellt varit en uppskattad present (och en present får ju inte vara för billig, för då måste man ju skämmas) och att som present så måste frukten vara inte bara god utan också vacker. Det är alltså mycket frukt som sorteras undan till andra ändamål då frukten i butiken helst ska ha exakt samma färg och form. Sedan förpackas det hela mera noggrant än någon annanstans, då frukten ju inte får vara transportskadad på minsta vis.

Bilden ovan föreställer extra fina äpplen som i mitt favoritsnabbköp kostar drygt 30 SEK PER ÄPPLE.  

Det är sånt här som gör att jag verkligen hoppas att Japan går med i handelssamarbetet Trans-Pacific Partnership (TPP) utan undantag. Det skulle göra att jordbrukssektorn i Japan får lite välbehövlig konkurrens, och att diverse lagar och regler som fördyrar produkterna i onödan kan tas bort. Ta t ex den urbota korkade regeln att man måste äga marken för att få odla på den! Ett jordbrukskooperativ kan alltså inte hyra mark, vilket gör att jordbruket är uppsplittrat på många väldigt små enheter. En typisk risodlare i Japan har bara 1,5 hektar odlad mark! 

Mugi-cha - drycken för japansk sommar

När kvicksilvret envist ligger över 30-gradersstrecket och den fuktiga luften gör att det mesta känns klibbigt, är det gott att läska sig med mugi-cha, ett i framför allt Japan och Korea klassiskt te gjort på rostat korn. Det har en smak som kanske kräver lite tillvänjning, men det blir snart en hit hos de flesta, då det är läskande, hälsosamt och billigt.  

Man kan antingen köpa det på flaska, då det kostar som vilken läsk som helst, men de flesta gör det hemma för en betydligt mindre peng. Man kan hitta mugi-cha på påse till priser som gör att man får 200 liter för under 20:an i Japan; näst billigaste drycken efter vanligt kranvatten, med andra ord. 

Mugi-cha är enligt flera undersökningar väldigt bra för din allmänna hälsa. Det hämmar förekomsten av orala streptokocker; det innehåller minst tio anti-oxidativa ämnen som hjälper till att hålla fria radikaler i schack och det förbättrar dessutom blodets viskositet vilket kan förhindra blodproppar. Det anses också vara bra för matsmältningen.

Mugi-cha är naturligt koffein-fritt, vilket ju är ett ytterligare plus för många. 

Det finns att köpa på bl a Japanska Torget i Stockholm. 

McDonalds - hur man gör japaner fetare

Japansk diet brukar räknas som en av de mera hälsosamma på den här planeten; mycket grönsaker, mycket fisk och skaldjur. Detta är förvisso fortfarande gällande, men ett problem är nu att många, framför allt yngre, japaner väljer bort den japanska standarddieten till förmån för mat med mera fett, snabba kolhydrater och socker. Det handlar givetvis om västerländsk snabbmat. Och naturligtvis är det McDonalds som får stå som symbol för detta, och jag vill påstå att det är välförtjänt. Firman gör verkligen inte speciellt mycket för att förbättra sin image som ett av de mer kallhamrat uträknande och profitsökande företagen inom restaurangbranschen. Intressant att notera är att man även i ett land som Japan, där man traditionellt varit mån om att få en välbalanserad diet, kör så det ryker med en taktik som verkligen inte kan göra så mycket annat än att göra kunderna fetare och sjukare samtidigt som aktieägarna blir rikare och rikare.

Titta bara på monstret här ovan. Det är en "Mega Tamago" (tamago betyder ägg). Som synes handlar det om en variant av en Big Mac, där man har en tredje pannbiff, några skivor bacon samt ett stekt ägg utöver standardkonfigurationen.

De senaste åren har japanska McDonalds haft regelbundna kampanjer med "nyskapande" burgare på olika teman, kraftigt upphaussade med massiva reklamkampanjer. Det har t ex varit geografiska teman, med "italienska", "franska" eller "mexikanska" burgare, men i de flesta fall har det gemensamma temat varit "mera mat". Andra kampanjer har handlat om att ge alla kunder möjligheten att köpa valfri storlek på läsken för samma pris som för den minsta, eller samma sak fast för pommes frites istället. Just nu har man, förutom en serie varianter kring Quarter Pounder (som introducerades först härom året i Japan), en kampanj som går ut på att ditt senaste kassakvitto samtidigt är en rabattkupong för pommes frites nästa gång du kommer in.

En helt ny sorts kampanj handlar om att lansera mera exklusiva burgare. Förra månaden körde man en serie burgare i starkt begränsad upplaga med beteckningen "jewelry". Dessa hade diverse lite dyrare ingredienser (finare bacon, salamikorv, tryffel, ananas) och varje sort serverades endast under en dag och till ett pris av drygt 70 SEK, utan tillbehör.  Det var slutsålt på minuter nästan överallt.

View fullsize

Quarter Pounder Jewelry var en serie finare och dyrare burgare som enbart såldes under en enda dag. Stor framgång i ett land där "begränsad upplaga" är ett stort dragplåster. 

Det kända Big Mac-indexet som jämför priser på en Big Mac runtom i världen (för att på ett enkelt vis visa på skillnader i valutors värden), visar att Japan ligger en bra bit under USA i pris. McDonalds är billigt här. Man får en vanlig hamburgare för åtta svenska kronor och en lunchmeny kostar under 30 SEK. Visserligen finns det japanska kedjor med betydligt hälsosammare mat som kan konkurrera med de priserna, men kombinationen pris och bekvämlighet gör att många väljer McDonalds istället.

Man ska givetvis inte skylla allt på McDonalds, det vore lite orättvist - de är inte ensamma om att räkna ut hur proportionerna fett och socker kan sälja mera mat -  men faktum är att kedjans kraftiga expansion i Japan följer kurvan för ökningen av feta japaner. När jag kom hit för 31 år sedan, fanns det nästan inga feta japaner utanför sumobrottningsarenan, men nu ser man dem varje dag på stan (även om de fortfarande procentuellt sett är färre än i västvärlden). 

McDonalds verkar dock ha nått en sorts platå. Man har dels annonserat att man för första gången tänker minska antalet restauranger (110 ska bort av existerande ca 3,600, så det är inget stort trendbrott) och man har med hänvisning till minskad vinst ökat sina standardpriser med ca 20% i år. 

En annan detalj som är intressant i det japanska sammanhanget, där genomsnittspersoner äter mera grönsaker än en normalsvensk, är att McDonalds inte har speciellt mycket grönt i sin normalmeny. Det finns ingen McFeast här i Japan, till exempel. Men det verkar inte störa kunderna, som fortsätter att strömma in i god takt. Min lokala McDonalds gör bra business trots att den ligger en bit från stationen. 

Onigiri - god munsbit i genialisk förpackning

Japaner har alltid varit duktiga på förpackningsdesign, och det är en tradition man fortsätter med. Den fantasi man ofta idag saknar i produktdesign och grafisk form (med fenomenalt duktiga undantag, givetvis), verkar inte ha ebbat av när det gäller att förpacka framför allt mat och dryck. Jag kan strosa länge bland butikerna som säljer klassiskt japanskt handgjort godis nere i varuhusens källarvåningar, bara för att beundra de fantastiskt vackra paketen och påsarna.

Vi pratade om världens största närbutikskedja igår: 7-Eleven, som ju sedan några decennier styrs från Japan. De var först i Japan med att erbjuda den klassiska risbullen onigiri över disk i en butik av detta slag, och man säljer alltså idag ca 10 miljoner av denna lilla anspråkslösa delikatess varje dag i de japanska butikerna (till ett pris av mellan sju och tio kronor).  En orsak till den stora framgången är att förpackningsdesignen gör att risbullen smakar färskt när man sätter tänderna i den.

Vii har alltså en trekantig bulle kokt ris som i sin kärna har någon sorts kött, fisk eller grönsak. Det kan vara ett surt plommon eller tonfisk och majonnäs, eller, som i exemplet ovan, stekt fläskkött med ingefära. Utanpå detta har vi ett litet ark sjögräs. Problemet är att om man sätter ihop dessa komponenter redan före leverans, dvs med sjögräset direkt utanpå riset, så drar sjögräset åt sig fukt från riset och det hela blir lite mjukt och geggigt och inte alls så gott som folk är vana vid när mamma gör dem. Lösningen är att skapa en plastförpackning med dubbla väggar; en mellan ris och sjögräs och en mellan sjögräs och den yttre atmosfären. Som ni ser så är det like enkelt som genialiskt; man drar först loss en tunn mittdel som särar på höger och vänster sida av förpackningen. Drar man sedan försiktigt ut de två delarna åt varsitt håll, låter man så sjögräset och riset komma i kontakt med varandra för första gången, och sjögräset har sin ursprungliga torra krispighet och riset har rätt fuktighet. 

Eftersom 7-Eleven sedan länge inte är ensamma om att erbjuda onigiri i den här förpackningen - det finns ju ett antal andra närbutikskedjor i Japan också - så tror jag nog att vi pratar om fler än 20 miljoner inmundigade risbullar varje dag i Japan!  Gott med en skål misosoppa och några skivor inlagd rättika eller annan inlagd japansk grönsak.

7-Eleven - en japansk succéhistoria

Det är förmodligen inte så många i Sverige som känner till att 7-Eleven varit i japansk ägo sedan 1991, då den japanska franchisetagaren Ito Yokado Group (numera 7&i Holdings) köpte det amerikanska bolaget som då hade lagt in en konkursansökan. Då hade Ito Yokado kört 7-Eleven i Japan i 17 år på ett mycket framgångsrikt sätt under ledning av en viss Toshifumi Suzuki, nu 80 år gammal. Suzuki är faktiskt fortfarande igång och sitter tryggt som CEO trots sin ålder. 

7-Eleven har vuxit mycket kraftigt sedan det globala högkvarteret flyttades från Dallas, Texas till Tokyo. Man har idag mer än 50,000 butiker spridda över 16 länder. Den japanska verksamheten är störst med drygt 15,000 butiker, följt av USA med ca 8,500 försäljningsställen. Thailand är trea med 5,000 ställen medan Sverige, som var först i Europa med 7-Eleven, ligger en bra bit ner med knappa 200 (inte bekräftad siffra). 

Vad är det som har gjort att 7-Eleven idag är den största närbutikskedjan i världen? Jo, det kan väl helt enkelt sammanfattas med "japansk blick för detaljer". Även om butikerna skiljer sig åt från land till land, så genomsyras hela verksamheten av en koncentration på viktiga punkter som kundnytta, geografisk placering, logistik och extremt precis uppföljning av försäljning för vidare intrimning av produktsortiment. I det sistnämnda sammanhanget, kan man nämna en mycket enkel men genialisk innovation man tog fram i Japan för att kunna följa kundernas preferenser mycket noggrant med minimalt besvär för alla. Man tog fram en kassaterminal som har inte en utan 12 summatangenter. En rad med sex blå tangenter och en rad med lika många rosa. När det är dags att slå in summan, så gör expediten en snabb värdering av kundens kön och ålder. Kvinna, mellan 20 och 30: rosa knapp nummer två uppifrån, etc. Då alla terminaler är konstant uppkopplade mot servrar på huvudkontoret, har man där en blixtsnabb koll på vad en manlig eller kvinnlig person av en viss ålder köper var och när. Man har ca 7,000 produkter i sortimentet, men varje butik har bara ungefär hälften av det utbudet. Med hjälp av den statistik man får i realtid, kan man i detalj skräddarsy sortimentet så att det passar varje enskild butiks klientel. Mycket smart lösning.

Om man ser japanska 7-Eleven ur ett kundperspektiv, så är intrycket mycket gott. Sortimentet är betydligt bredare än det vi ser i företagets svenska butiker, inkl. färdiglagad mat av hög kvalitet. Alkohol finns också i de flesta butiker idag. Den populäraste matbiten man säljer är o-nigiri, en risbulle med någon form av fisk, kött eller grönsak i mitten och med ett ark sjögräs runtom. Man säljer drygt tio miljoner av dessa risbullar varje dag!!

Man erbjuder dock inte bara produkter utan även en mängd tjänster. Man kan både posta och hämta paket, man kan göra bankärenden (betala räkningar, sätta in och ta ut pengar), man kan kopiera eller trycka ut filer från minneskort eller -pinnar, och biljetter till alla möjliga evenemang kan införskaffas. Kort sagt, så vill den japanska närbutiken (andra kedjor har kopierat det mesta som 7-Eleven hittat på) vara den enskilda människans non-stop-butik, där det mesta som man behöver i vardagslivet ska vara tillgängligt dygnet runt. Man har lyckats rätt så bra med den målsättningen vill jag säga. Det bör också tilläggas att man erbjuder allt detta alla dagar på året, 24 timmar per dygn, utan att ta extra betalt för det. Det är ungefär samma priser som på "normala" butiker på det mesta.

7-Elevens CEO Suzuki har inga planer på att gå i pension. Tvärtom om gasar han på ytterligare. Det är nu dags att försöka få ordentlig sprutt på verksamheten i USA, där man bara säljer ungefär hälften så mycket per butik som man gör i Japan (8,000 dollar per butik och dag i Japan kontra 4,500 i USA). Mera försäljning per butik och en dubblering av antalet butiker är två av målen. 

Aktien har gått upp över 50% på Tokyobörsen i år och vinstmarginalen är i världsklass i retail-sammanhang. 80-årige Suzuki tutar och kör, och man vill bara önska att man kan vara hälften så pigg och arbetsför när man är lika gammal!

Natto - jästa sojabönor - nyttigt, billigt och (kanske) gott

View fullsize

... och så här blir det när man rört ihop det hela inför själva förtäringen. Natto kan anses vara en förvärvad smak, och jag tycker numera att det är en delikatess.

Det finns framför allt två maträtter i Japan som brukar få de flesta utlänningar att lägga benen på ryggen. Det ena är natto, de jästa sojabönorna som de allra flesta japaner tycker om och äter ganska ofta. Det andra är kusaya, en sorts japansk "surströmming" där man låter (oftast) en sorts makrill jäsa i en saltlösning innan den torkas. På krogen brukar den sedan grillas, vilket skapar en intressant "atmosfär" i nästan hela kvarteret. Kusaya delar Japan i två läger, de som älskar det och de som hatar det.

Jag har själv svårt för kusaya (fast jag gillar surströmming), men natto har undan för undan vuxit till att bli en av mina favoriter i det japanska köket. Den har visserligen en jäst doft, men den har mildrats under åren efter mycket experimenterande, och tillsammans med soja och senap eller wasabi funkar den utmärkt till både ris och nudlar, eller på egen hand. 

En stor grej med natto är dess hälsomässiga fördelar, som är många! Här är några men kanske inte alla: 

Nattons doft kommer från ett ämne som heter pyrazin. Det minskar risken för blodproppar. 

Det anses motverka Alzheimers. 

Natto innehåller stora mängder vitamin K, vilket hjälper till att undvika benskörhet. 

Rikliga mängder polyaminer förhindrar häftiga immunreaktioner. 

Det anses av vissa experter motverka cancer genom dess innhåll av daidzein, genistein, isoflavon, fytoöstrogen och selen. 

Vissa menar att natto sänker halten av dåligt kolesterol i blodet. 

Studier visar att natto kan ha antibiotiska effekter. 

Natto sägs ha en aptitnedsättande och därför viktminskande effekt. 

Natto förbättrar matsmältningen. 

Vissa studier hävdar att natto har en anti-åldrande effekt. 

Och - sist men inte minst - så ska det tydligen också ge förbättrad hårväxt hos män tack vare närvaron av fytoöstrogen. 

Även om alla dessa hälsoargument inte har tillräckligt med vetenskapliga studier i ryggen för att vara 100% pålitliga, så är det inte tu tal om att natto är en osedvanligt hälsosam föda att stoppa i sig, och jag har ökat mitt intag med flera hundra procent sista åren; dels för att det är nyttigt, men också för att jag börjat gilla smaken mer och mer.  Dessutom är det väldigt billigt.

Här ovan är det natto-soba som förtäres med stort behag på ett genuint soba-hak i Azabu i Tokyo. Det är alltså natto längst ned i översta bilden som delar skålen med sjögräset nori och den tunna purjolöken negi med en fin äggula i mitten. Allt ovanpå en bädd av soba - bovetenudlar som är kokta al dente. Rubbet rörs ihop, så när man äter det hela så ser det istället ut som på nedre bilden.  

Jag kan inte lova att du gillar det, men det är definitivt värt att testa. Finns att köpa fryst på vissa affärer som säljer asiatiska matingredienser.  I Japan säljs den färsk i kyldisken. Kom ihåg att blanda ihop med den sojabaserade sås och den starka japanska senap som brukar följa med i lådan.