Innan Japan Gourmet Guide knoppades av från Japanbloggen skrev vi där ett inlägg som redogjorde för det mesta som japaner häller i sig när de vill göra sig en glad och god kväll. Där fick shochu en alltför styvmoderlig behandling, så därför ska vi dyka lite djupare i just det glaset den här gången.

Shochu (shååtjuu - 焼酎) är det japanska samlingsnamnet på ett antal destillerade spritdrycker med en lång och varierad historia. Vi kan kalla det japanskt brännvin (brännvin är i princip ordagrannt hur tecknen för shochu uttyds) eller japansk vodka, om man så vill. Alkoholhalten överstiger nästan aldrig 40% och de flesta varianterna blandas ut till 20-25%.

Basråvaran i shochu kan variera då man inte är lika begränsad som vi är med vår västerländska vodka. Här hittar vi råvaror som sötpotatis - imo, korn - mugi, bovete - soba, ris - kome och sockerrör - satokibi. Sedan har vi en sorts specialvariant från Okinawa som kallas Awamori, tillverkad av thailändskt ris. Mycket trevlig, framför allt den femåriga lagrade varianten. Denna awamori importerades sedan till Kagoshima på Kyushu någon gång på 1600-talet och blev där ursprunget till den japanska shochun, med japanska råvaror. Alltjämt i denna dag är Kyushu den del av Japan där det dricks mest shochu. När man beställer “sake” nere på Kyushu, är det stor risk att det landar en flaska shochu på bordet (sake kan således även vara en generisk benämning för all alkohol - vill man vara säker på att få det vi benämner sake i vardagligt tal, så beställer man nihon-shu).

Utanför Japan är shochu inte lika känt som sina japanska kollegor öl, sake och whisky. Exporten är relativt begränsad och de numera ganska talrika utländska turisterna hittar sällan fram till dessa flaskor. Inte för att buteljerna är sällsynta, utan för att man helt enkelt inte känner till drycken och endast i sällsynta fall kan läsa etiketten (om man inte kan läsa tecknena, är det lätt att köpa en flaska shochu när man istället vill inhandla sake, och vice versa).

Vad som ligger shochu i fatet, om man ska vitsa till det hela, så är det att drycken under många år ansågs vara mindre fin än sake. Det var drycken för de mindre bemedlade som de besuttna givetvis såg ned på som mindre sofistikerade. Billig shochu var dessutom länge en ganska råbarkad historia som krävde utblandning för att vara drickbar.

Idag är situationen en helt annan. Shochu har blivit inne och dricks i alla samhällslager. Det finns fortfarande billiga sorter som med svenska mått är nästan gratis, eller vad sägs om en PET-flaska på modiga fyra liter 25-procentig shochu för 130 kronor? Samtidigt finns det dock gott om finare sorter idag med bättre filtrering och till och med fatlagring. Tack vare en generöst låg alkoholskatt för shochu så är även de bättre sorterna klart överkomliga.

Shochu kan drickas på olika sätt. Det kan givetvis inmundigas rakt upp och ned och det kan avnjutas on the rocks, men om man går på de något billigare haken där även shochun är billig, så handlar det oftast om att man häller upp fem-sex delar shochu och sedan mixar med fyra delar vatten, varmt vatten eller te av något slag. Både grönt te och det kinesiska ulon-teet är vanliga “virken”. Att blanda varm grogg kanske känns främmande för oss svenskar som inte minns hur det var innan centralvärmens tid, men det blir naturligt och hemmavant ganska snart när den japanska vintern kryper in i de ofta dåligt isolerade och mindre väl uppvärmda japanska husen, krogarna och barerna.

En idag mycket vanlig variant är det som antingen callas Chu-hi (tjuu-haj) eller Sour. Dessa finns både som blandade groggar på barer och krogar och som färdigblandade burkar att köpa på närmaste närbutik eller snabbköp. En liten burk med 350 ml kostar då ofta inte mer än tio kronor. Det handlar då om en grogg där alkoholhalten oftast ligger på mellan 5% och 8% och där shochun blandats ut med sodavatten och någon form av syntetisk frukt- eller bärssmak. Dessa är tyvärr alltför ofta alldeles för söta - ungefär som svensk “alkoläsk”. Takara - tillverkaren som brukar ta åt sig äran för att ha introducerat chu-hi i Japan, har dock ett par relativt torra varianter som är riktigt bra och som även passar till mat.

Till sist har vi en gammal trotjänare som också den fått en renässans på senare år. Hoppy är en dryck med låg alkoholhalt (under 1%) och en öl-liknande smak, om man ska vara generös. Den kom till i slutet av 40-talet, då den fattigare delen av det då ganska totalfattiga Japan inte hade råd med sake eller öl. Istället blev det shochu som då blandades med Hoppy för att åtminstone påminna om den betydligt dyrare ölen. Idag är det många som dricker Hoppy för att det, till skillnad från öl, inte innehåller puriner och därför anses vara mindre skadligt för de ganska många lite äldre japaner som idag tidvis lider av gikt.

Det finns idag omkring 3,000 olika sorters shochu i Japan med en en mycket rik och varierad smakpalett sinsemellan. Något jag alltså bestämt vill rekommendera att ni prövar när ni kommer hit!